Det gick...
Ja efter ett års naturvetenskapliga studier har jag nu blivit antagen till tandläkarprogrammet vid Karolinska Institutet. Att sträva efter ett mål ett helt år trots att mållinjen knappt går att se eller att det ens finns garantier för att den excisterar ger upphov till ett visst tunnelseende. Proven kom så på löpande band och när utbildningen nått kulmen så skulle jag även åka på antagningar i Malmö och Stockholm. Det var en intensiv tid där känslan av att vara en kvinna mitt i karriären, som man så länge studerat i olika format i diverse serier, infann sig. Vågade inte hoppas, men för varje steg jag kom närmare målet fylldes jag av en euforisk känsla. Vad var denna lycka? Den liknade inte den materiella eller berusande kärleks lyckan detta var något annat. När jag sedan fick beskedet om att jag hade blivit antagen, cyklade jag fram på Jönköpings gator med en 1/4 flaska rödvin i cykelkorgen och ett leende som gick från öra till öra. Life wasnt too bad after all.
Strax efter att lyckan lagt sig eller ja ruset, så fylldes jag istället av oro. Flytta till Stockholm? Vill jag verkligen det? Hur kommer jag som numera definierar mig som en småstadstjej klara av det kall hårda klimatet som vår storstad erbjuder. Kommer jag orka fokusera i fem år framöver, kommer jag orka ekonomiskt? Se alla vänner och jämnåriga köpa hus och skaffa familj medan jag lever på vitkålssoppa och tillförskaffar mig stora skulder. Dessa tankar yrde i mitt huvud i några veckor. Men efter ett tag fick jag nog, jag satte allt i perspektiv, det var det här jag hade drömt om, vaknat upp mitt i natten och yrat om! Vad är fem år av ens liv när man får chans att utveckla sin passion, storstadens utbud kanske inte är så skrämmande trots allt och när jag väl har fått arbete som tandläkare kanske skulderna kan börja betas av succesivt.
Nu längtar jag. Det som kommer kommer komma och jag ska göra allt för att de här fem åren av mitt liv ska berika mig. Möta intressanta människor, utbyta ideer och erfarenheter vidga föreställningarna om vad livet egentligen har att erbjuda. Jag hoppas att jag om fem år är en ännu bättre version av mig själv, en Martina med större kompetens, tålamod och lust att ge till andra och mig själv. After all life is too short for worries and saying no to opportunities. Over and out.
Strax efter att lyckan lagt sig eller ja ruset, så fylldes jag istället av oro. Flytta till Stockholm? Vill jag verkligen det? Hur kommer jag som numera definierar mig som en småstadstjej klara av det kall hårda klimatet som vår storstad erbjuder. Kommer jag orka fokusera i fem år framöver, kommer jag orka ekonomiskt? Se alla vänner och jämnåriga köpa hus och skaffa familj medan jag lever på vitkålssoppa och tillförskaffar mig stora skulder. Dessa tankar yrde i mitt huvud i några veckor. Men efter ett tag fick jag nog, jag satte allt i perspektiv, det var det här jag hade drömt om, vaknat upp mitt i natten och yrat om! Vad är fem år av ens liv när man får chans att utveckla sin passion, storstadens utbud kanske inte är så skrämmande trots allt och när jag väl har fått arbete som tandläkare kanske skulderna kan börja betas av succesivt.
Nu längtar jag. Det som kommer kommer komma och jag ska göra allt för att de här fem åren av mitt liv ska berika mig. Möta intressanta människor, utbyta ideer och erfarenheter vidga föreställningarna om vad livet egentligen har att erbjuda. Jag hoppas att jag om fem år är en ännu bättre version av mig själv, en Martina med större kompetens, tålamod och lust att ge till andra och mig själv. After all life is too short for worries and saying no to opportunities. Over and out.