Martina mitt i livet

Jag vet inte vad det är som har hänt med mig idag. Jag känner för att komma hem till Sverige och plugga, slippa känna mig som en invandrare, vara elit på hemmaplan, lägga ner tid på ett arbete som jag vet leder till något, en invistering i mig själv. Ju mer jag tänker på hur gärna jag skulle vilja sitta i en föroläsningssal skriva anteckningar och gnugga hjärnlökarna dessto mer vill jag hem och plugga! Det är 8 månader kvar vare sig jag vill eller inte och jag har en obehaglig känsla att min entusiasm och motivation inte alls kommer vara på samma nivå då som nu.

Men att plugga i 3 eventuellt 5 år skulle kanske inte funka. Mark kanske inte vill vänta 5 år på att jag ska utbilda mig i ett annat land och att jag sedan ska stå där mållös i England? Skulle jag klara att gå och lägga mig och veta att jag valt bort honom för mig själv? Och skulle det vara egoism eller snarare rent förstånd? Skulle vi någonsin kunna få en framtid tillsammans, om jag pluggade i Sverige. Inte bara att jag ska behöva ge upp vänner och familj utan även mina drömmar om en karriär? Det är inte det att jag inte älskar honom, allt är verkligen perfekt mellan oss och ibland känner jag pirr i magen när han kommer hem från jobbet. Han får mig att känna obeskrivlig lycka och jag kan inte se att det skulle finnas någon annan än/som honom att kunna dela mitt liv med. En fråga om att priotera eller kompromissa?

confused...