Den ofrivilliga ensamheten
Idag har jag försökt finna mig i tystnaden, förlikat mig med ekot av mina egna tankar, den vuxna ensamheten som förgriper sig på mitt liv, den tar sin tid att bekanta sig med. Jag kunde ha bokat en biljett hem men jag stannar tappart kvar här, flykten från mitt eget sällskap kommer aldrig att ge mig ro. Skogen, septemberluften och ett betande rådjur har gjort mig sällskap så ännu går det ingen nöd på smålandstösen. Många frågor stutsar irriterande i min kropp. Vad är det i mig i mitt väsen som så motstridigt vägrar infinna sig i min livssituation, varför ska det vara så svårt att tämja en vattumans frihetsbehov och flyktighet? Varför har jag grott likt en dysterkvist ur en jord berikad på envishet och pessivism? Jag vägrar låta suget efter hemmet, tryggheten och rutiner dra mig tillbaka, detta är livet som var menat för mig det är en övergångsfas och jag tänker kämpa in i det sista och ta vara på de lyckliga stunderna. Kanske är det bara en realitet av att vara en stark individ som med sina första vinglande steg tar sig an vad som anses vara vuxenvärlden.