Fotbolls EM och en långsam skymning
Halvligger på soffan invirad i en filt och skriver här på bloggen. På soffbordet står en kopp engelskt te och det fladdrar från två värmeljus som jag tänt efter att ha ifrågasatt om det är värt att tända ljus såhär mitt på sommaren då de inte har en chans att konkurrera med den rosaskimrande kvällshimlen. Fotbolls-EM rullar i bakgrunden utan att jag egentligen har något intresse av att se matchen. En vecka har nu passerat sedan jag började sommarjobba, äntligen tidiga mornar och den där upprymda känslan som infinner sig en fredagseftermiddag. Det är ju såklart också lärorikt att få vara del av en verklighet av mitt kommande yrke som inte skolans miljöer genererar. Alla positiva intryck till trots så kan jag inte hjälpa att jag känner en hop av hopplöshet ansamlas. Jag har nu studerat fem år av mitt vuxna liv och just nu står jag och trampar vatten, skoltröttheten går inte att blunda för och tanken på att jag har tre år kvar käns som en utmaning i klass med att bestiga Mount Everest. Hopplöshet. Tre år av stress, helger fyllda med plugg, långa dagar på skolans klinik och hetsen oss studenter imellan. Tre år TILL av ekonomisk torka som redan försatt mig i konkurrs flertalet gånger. Tre år till som bosatt i Stockholm, som förvisso har sin charm men som jag aldrig själv valt och som jag själv aldrig hade valt att frivilligt flytta till. Tre år, tre år, tre HEMSKA, UTMATTANDE, KONSTANT KRÄVANDE år på alla plan, i alla rum och tänkbara dimensioner. Aldrig tidigare har jag känt så starkt för att rymma, säga adjö till den rådande situationen flytta hem och börja jobba. Hur stark den känslan än är och hur uppgiven jag än känner mig vissa dagar så finns den ändå en gnutta hopp. När väl terminen börjar så är man tillbaka i sin bubbla, då finns ingen tid för reflektion eller second thoughts och innan jag hinner greppa situationen så har år tre passerat. Jag tänker inte ge upp inte än men allt är inte rosaskimrande i en tjugoåttaårig tandläkarstudents Stockholms-liv det är en sak som är säker. Det är bara så många stressorer som man kan utsättas för under såhär många år innan det tillslut brister. Men man får försöka att inte låta mig nedslås totalt, inte lägga sig platt, bara snubbla för att ta sig upp igen. Blicka framåt, se bortom de här tre åren och i den mån det går försöka ta vara på de ljusa stunderna som ändå blixtrar till imellanåt.
Det står fortfarande 0-0 i matchen mellan Frankrike och Portugal, gäsp, neh nu slår jag över till Netflix och skingrar tankarna med ett avsnitt av Bloodline. Godnatt.